Våga mera och våga vara modig

Det här är andra berättelsen i #vågamera100 #vågavaramodig

Joella Stolpe var 16 år då hon träffade den man som skulle bli far till hennes två barn som idag är 9 och 11 år. 

Idag är paret inte mera tillsammans. Under barnens uppväxt hände mycket med både barnen och paret, och Joella försvann in rollen som en kämpande mor som gjorde allt för familjen. Sonen fick diagnosen ADHD och blev tvungen att börja äta medicin i ett mycket tidigt skede, eftersom aggressionen var ett faktum i hans sjukdom. Den äldre dottern hamnade på sidan om av den yngre broderns sjukdom för föräldrarna hann inte med båda barnen. Dottern började må allt sämre, stängde in sig på sitt rum och bara försvann. Till  slut blev hon så pass deprimerad att hon hamnade in på sjukhusvård. Hon var då sju år. 

Vad händer i en familj som hamnar att kämpa med en sådan hård vardag? Den brister. Joella blev själv sjukskriven samtidigt som hennes dotter låg inne för vård, och småningom tynade Joella bort till något som ingen kände igen mera. Joella minns tydligt då en av hennes väninnans mamma frågade vad som hänt med henne, hon kände inte igen den glada och pigga Joella mera. Problemen hopade sig i familjen och förhållandet till barnens fader fungerade inte alls.

Småningom insåg Joella att det var dags för en förändring. Hon måste göra något åt sitt och även sina barns liv. De kunde inte fortsätta på det sätt som de gjort. 

Så en dag tog hon beslutet  och packade varsin väska åt sig och barnen, tog en madrass med sig och flydde hem till en vän. De tog ingenting med sig annat än det som rymdes i väskan. Barnen fick sova på madrassen och själv rullade Joella ihop lite kläder och sov på det. 

• Men det gick hur bra som helst,  intygar Joella. Jag visste att jag måste bryta tvärt av det gamla liv vi levt för att klara av att gå framåt. Det här var starten till vårt nya liv. 

Efter en tid fick den lilla familjen en egen lägenhet och de flyttade in med sina tre kassar och skumgummimadrassen. 

• Det fantastiska var ändå att vårt hem fylldes fort med nya saker som våra vänner kom med. Visst var det lite knepigt i början  då jag en kväll hade lovat barnen att steka plättar och jag saknade både en skål och en vispel. Men det gick nog bra att vispa ihop smeten med en gaffel i en kastrull också, och hälla smeten med en kaffekopp. Allt går bara man vill. 

Idag studerar Joella på läroavtal till närvårdare och barnen mår mycket bättre än de någonsin gjort tidigare. Det har infallit ett lugn i familjen och det är lättare att planera framåt. 

Joella har också lugnat ner sig och till och med hittat tillbaks till sig själv. Det inrutade livet med veckoschema, matlagning och barnpassning började omformas till ett normalt  fungerande liv. Joella återfick också kontakten med en man som hon känt sen tidigare, Kjell.  Vänskapen har under den senaste tiden vuxit till kärlek och ett nytt skede i livet har tagit sin form. 

Joella berättar att hon nu fått ett mod som hon inte tidigare haft, och att hon mitt i allt bestämde sig för att ta motorcykelkörkort för hon ville inte sitta på bönpallen – nej, hon ville köra motorcykeln själv. 

Beslutet att köra motorcykel själv började egentligen med ett skämt en lördagkväll. Joella och Kjell skämtade om att fara till Kroatien på Kjells mc, men Joella ville som sagt inte sitta på – hon ville köra själv. Hon ville köra sin egen motorcykel. 

Skämtet blev till en utmaning och sen till ett beslut. Joella for till bilskolan och anmälde sig för körlektioner. Med en mycket färskt mc-körkort  for paret iväg på resan till Kroatien  – för att överraska Joellas bror som var där på semester. Efteråt har nog Joella funderat hur hon tänkte, hon hade ju inte hunnit kört många kilometer hemmavid – och så for hon iväg på en 7500 km resa, med endast en packning som rymdes i en ryggsäck. 

• Förutom att vi inte hade någon GPS så hade vi inte heller kontakt med varandra då vi körde, berättar Joella. Det enda vi gjorde då vi startade var att bestämma att ifall vi tappade bort varandra skulle den som var först köra till höger och sakta ner så att den andra hann upp. Det hände bara en enda gång under den långa resan – och då var det jag som hamnde efter. Resan i sig var helt fantastisk.  Då man inte ställer så höga krav på bekvämligheter kan man till och med tänka sig att sova på en parkbänk invid motorvägen. Och det kostar inget heller att sova i ett tält. 

Regnet som öste ner under en del av resan gjorde mig dyblöt inpå kroppen, och då vi väl kom fram och smög in på baren där min bror var, så doftade vi inte så fräscht. Förutom att min bror blev både överraskad och nästan arg för vårt upptåg så ansåg han även att vi borde uppsöka en dusch – för vi stank av både svett och smuts, skrattar Joella. 

Livet är för kort för att ångra sig. Det är bara att tuta och köra. 

Jag är så nöjd över att jag idag vågar göra saker, att jag vågar leva mitt eget liv som jag själv vill, intygar Joella. 

Hoppa på tåget, håll i dig och kör. Det krävs inte så mycket mera.

Paret har fortsatt med sina spontanresor, nu i höst beslutade de sig mitt i allt för att slänga ut baksätet ur bilen för att få rum för en madrass istället. De hoppade in i bilen och for iväg till Nordkap. Med i bagaget fanns även ett spritkök. 

– Vet du vilken underbar utsikt vi vaknade till då vi hade övernattat vid Fjorden. En sådan utsikt hittar du inte på ett hotell. En bil kan man parkera där man hittar bästa utsikten. Ett hotell finns där det är, berättar Joella. 

Att hitta på olika äventyr betyder inte att det skall kosta en massa pengar. Man kan resa förmånligt, man kan sova i en bil eller i ett tält. Det kostar ingenting. Det är så uppfriskande att se på saker och ting ur en annan synvinkel. Pengar skall inte få stoppa en dröm – det går att göra saker förmånligt och äventyrligt. 

Nu arbetar Joella nattskift och har ofta 7 dagar ledigt i sträck. Lediga dagar tillbringar Joella med barnen, på sin motorcykel eller gör spontanresor tillsammans med Kjell. 

”Gå till dig själv, fundera på hur du vill ha det i livet. Då du vet vad du behöver, och vad du vill – fundera inte så mycket mera – utan gör det bara”. 

Jag är en grubblare och har mycket att fundera på, men då jag åker motorcykel kan jag lämna dessa bekymmer bakom mig. Jag måste våga släppa saker och jag vägrar att grubbla sönder saker och ting. Jag har fått mycket hjälp och stöd av mina vänner och min familj som står mig nära. Nu vågar jag ta tag i saker. Nu vågar jag leva livet. Jag behöver få vara bästa mamman till mina barn, jag behöver vara pigg och glad – därför måste jag även tänka på mig själv. 

Jag är lycklig idag. Jag vågar idag. Jag har saker att genomföra och jag tar hand om mig idag. 

Joella, 33 år. 

Text: Maria Norrlin-Asplund

Modiga människor inspirerar andra att våga mera. Ibland är dessa modiga människor förutom en  inspirationskälla, även ett irritationsmoment för de som inte vågar vara modig. Hur kan det komma sig? Var och en är ansvarig för sitt liv och utveckling. Vi stannar inte i ”växten” när vi blir myndiga. Vi utvecklas varje dag och vi lär oss nytt varje dag. Ända tills vi dör. Vem är ansvarig för ditt liv?

Jag inspireras av modiga människor och jag älskar att utmana mig själv. Jag kommer att fortsätta med det tills jag dör. Nu vill jag nå människor som är modiga och som vill dela med sig av sin historia. Jag vill att din berättelse skall inspirera andra att bli modiga. Att våga. Vill du vara med och dela din berättelse – hör av dig. Nu. / Maria