Tänkte fortsätta med temat mobbning idag, för just nu är det på tapeten och då tycker jag att vi skall hålla ämnet i liv. För vi bör prata om det, vi bör berätta om det, vi måste dela med oss av våra erfarenheter. Vår historia. För alltid kan man ge någon annan ett hopp, ett hopp om att det finns en ljusare framtid och att man som offer kommer att bli stark en dag.
Jag minns under mina år som offer, då när jag var på bottnen, att jag peppade mig själv framför spegeln. Jag sa till mig själv att en dag kommer jag att bli något. En dag kommer de ”jävlarna” att få be mig om ursäkt. En dag kommer jag att vara vacker. En dag kommer jag att få något gott ur det här. En dag..
Men jag inser också att jag har förträngt massor. Det som har hänt känns som om det var en film som man knappt minns handlingen i. Men taggen finns där och vissa personer som jag möter idag lockar fram vissa minnen. Det finns en person (en manlig) som gör att det svänger sig i magen då jag både ser honom och hör hans namn. Ändå hör han inte till de värsta, han hörde inte till de dagliga plågoandarna. Men han var grym då han var plågoanden. Orsaken varför det svänger sig i min mage idag är att han har lämnat kvar i sitt beteende och fortsätter med att göra andras liv till en plåga. Men mig rår han inte på längre. Det är nästan så att jag önskar att han försökte – så jag i min tur skulle få svara på ett sätt så att han baxnar. Ni vet, hämnden är ljuv. Fast, det är ju inte så det skall vara. Vi är ju vuxna nu och borde veta bättre. Men ändå förekommer mobbningen i högsta grad bland vuxna också. Inom politiken bland annat, vad jag har hört. Där är de ”gamla” väldigt nedlåtande mot de ”nya”. De trycker ner och kallar (kvinnor främst) för lilla flicka. Lilla vän.
Igår hade vår lokala kvinnoförening ordnat en föreläsning (mentorträff) med Ann-Mari Audas-Willman. En härlig kvinna som hade mycket att berätta. Hon satte punkten på varför dessa män säger detta ”lilla vän” ”lilla flicka”. Det är för att om du skall få fram din åsikt så måste den verbaliseras. Då är just den där lilla flickan, den där lilla vännen, den bästa att öva sig på. När du hör din åsikt uttalas så är den lättare att upprepa och få fram till en större publik. Den måste verbaliseras. Så att testa åsikten på den där lilla vännen är inte så farligt, speciellt inte om man har tryckt ner hen ordentligt först så att hen inte vågar säga emot.
Så, kanske man även borde ha lite anti-mobbnings verksamhet på arbetsplatserna, inom politiken och övriga ställen också – och inte bara i skolorna bland ungdomarna?
Vad tror du?
#blogg100, dag 69
Jag tycker absolut att det behövs anti-mobbnings verksamhet på arbetsplatserna, för visst finns problemet även där. Kanske inte i samma form och på samma sätt som i skolorna, och därför kanske det inte uppmärksammas lika mycket fast det trots allt är mobbning. Vuxna döljer sin mobbning på ett annat sätt än barn, tycker jag, så att det inte ska verka så uppenbart det som sker. Ingen vågar ta itu med det då det handlar om vuxna människor. Och visst är det vi vuxna som ska föregå med gott exempel så då kan man lika gärna börja med oss vuxna.
Minns då jag sade åt sambon hur hemskt det skulle vara om dottern blir mobbad i skolan. Så svarar han, men tänk om det är hon som är mobbaren! Det är inte det första man tänker på men visst är det så att man inte ska vara blind heller för sina egna. Så anti-mobbningskampanjen ska nog finnas både hemma, i skolor, och på arbetsplatser.
Precis. Och konstigt nog så kan vuxen mobbning var tio tusen gånger värre än mobbning som sker hos barn eller ungdomar. För vi vuxna borde veta bättre, vi har ju lärt oss en hel del under vårt liv. Men, det är väl så att är du vuxen och mobbar så mår du inte bra (du heller). Eller har dåligt självförtroende.
Jo, jag vet hur det är att vara blind. Både sett och hört föräldrar som inte förstått att deras barn är mobbare. Så ni har all världens möjlighet att uppfostra er dotter att inte mobba och att inte heller bli ett offer.