Idag har mitt andra företag (cbEventstudio) varit i fokus, både med invigningsplanering och en dekorationsplanering i en inredningsaffär. Allt detta tack vare nätverken jag är med i. Hur viktigt är det inte att vara med och synas, höras och diskutera med andra företagare? Hur viktigt som helst. Jag kan nog aldrig sluta skriva om det. Sen måste man ju också vara beredd att jobba lite på sidan om den vanliga inkomstsidan också för att få synlighet. Allt detta till en viss gräns förståss. Man måste ju leva också.
Det påminner mig om historien med de två grodorna, man måste kämpa lite för att nå fram:
Det var en gång två grodor som trillade ner i ett kärl med grädde. De märkte på en gång att de sjönk. Det var omöjligt att simma eller flyta en längre stund i den tjocka vätska som var som kvicksand. Till en början sparkade de två grodorna för att nå kärlets kant. Men det var meningslöst, de två trampade runt på samma ställe och sjönk. De kände att de blev svårare för varje gång att ta sig upp till ytan för att andas.
En av dem sa högt: – Jag orkar inte mera. Det är omöjligt att ta sig härifrån. Det går inte att simma i den här substansen. Jag ser ingen anledning till att dra ut på lidandet nu när jag ändå skall dö. Jag förstår inte meningen med att dö utmattad av en fruktanslös ansträngning.
Hon sa detta, slutade att sparka och sjönk snabbt. Hon bokstavligen svaldes av den tjocka vita vätskan.
Den andra grodan, som var mera uthållig och kanske envisare, sa till sig själv.
-Det går inte! Det går att göra något för att ta sig fram i den här smeten. Men trots att döden närmar sig föredrar jag att kämpa till sista andetaget. Jag vill inte dö en sekund innan min tid är inne. Hon fortsatte sparka och plaska, alltid på samma fläck utan att röra sig en centimeter, timme efter timme.
Och plötsligt, efter allt sparkande och vispande med höfterna, sprattlande och trampande, förvandlades grädden till smör.
Överraskad tog grodan ett språng och som på skridskor nådde hon fram till kanten av kärlet. Därifrån kunde hon återvända hem glatt kvackande.
Gissa vilken av dem jag är?
#blogg100, dag 88
