Det här med begränsade föreställningar och att våga kliva över dem är ju något jag skrivit om tidigare (http://www.celma.fi/2014/04/att-vaga-kliva-over-andras-begransade-forestallningar/). En sak som gjort att jag vågar kliva över de begränsade föreställningarna är ju nog av de bittra erfarenheterna jag fått genomgå i mitt liv. Jag har fått stå ut med en hel del, men de erfarenheterna har inte gjort mig svagare, de har tvärtemot gjort mig starkare. I dagens läge vet jag att de som tryckte ner mig under min uppväxt är de som mår mest dåligt idag och de som mådde mest dåligt då.
Jag har inte tidigare skrivit så öppet om att jag fått genomgå en hel del skit under min barndom/ungdom, för det har ju varit ett känsligt ämne. MEN, varför skall jag vara tyst? Mobbning pågår ju hela tiden i samhället, det fortgår ju i grupper hela tiden. På jobben, på fritiden, i hemmen – tja överallt där det finns en människa som inte mår så bra. Om man sätter sig ner och funderar på varför en människa mobbar så är ju största orsaken att hen inte mår bra. Hen har dåligt självförtroende och måste trycka ner och förstöra för andra för att kunna lyfta upp sig själv. Men, vi vet ju alla som genomlidit detta, att bara man klarar av att ta sig upp ur gropen som mobbaren grävt så kliver man förr eller senare över denna mobbare och förbi. Förbi, som en mycket starkare och klokare person. För vi har egentligen bra självförtroende innerst inne (vi som blivit mobbad), vi måste bara våga visa det på nytt – utan att vara rädd för att den där personen med dåligt självförtroende kommer och trycker ner oss igen. Men, jag tror ju nog att har man varit nertryckt tillräckligt mycket av sådana personer, så låter man sig inte tryckas ner på nytt. Fast det är klart, stickan i hjärtat kan inte någon ta bort. Den finns där, men idag ser jag den som ett viktigt verktyg då det gäller att våga. Våga vara mig själv!
#blogg100, dag 69
